kokolife

Fredag förra veckan. Det var en speciell dag. Annorlunda på många sätt. Många saker förändrades då. Det var nog en av dessa dagar som man ska minnas livet ut. Känslan var alldeles utomordentlig. Det går knappt att beskriva. Så förutom Micke som firade med mig igår och lite andra så vet de flesta inte vad jag pratar om. Så här kommer berättelsen.

Två år sedan. Här börjar denna berättelsen. Då satt jag på tåget på väg till Stockholm från Jönköping för sista gången. Förvirrad, som fan, vilket inte är någon nyhet måste jag medge. Läget var kan man säga lite väl kritiskt. Hade precis lämnat bakom mig fem år av mitt liv, till det bästa visade sig. Men jag satt på tåget, utan möbler, utan kläder för hela veckan och utan något alls förutom drygt 150 tusen i skulder. Fast jag satt med alla mina drömmar och med alla mina tankar. Men då hade jag redan skissat på en av mina drömmar, det här företaget. Jag tog fram en lapp och skrev på det två saker. Stoppade lappen i plånboken och där har det varit tills i fredags då jag ramade in det och hänger på kontoret.

Så vad hände i fredags? Kl 10 på morgonen kom jag fram till Slussen och gick in på ett företag. Fram vid receptionen så var det samma trevliga tjejen som har funnits där dessa två år. Numera kan hon mitt namn så jag fick namnbrickan direkt, ett leende och en mening: ”många som väntar på dig i det fina rummet” Jag log tillbaka, tog namnbrickan och gick ner till det fina rummet. Rummet är fint. Mycket fint, ekbord, läder stolar, stora fönstret så man ser Djurgården och Gamla Stan. Där inne ett gäng gubbar, en Norman bland dem.  Alla ler, alla klappar en på ryggen. Alla nöjda. Alla dessa gubbar med dyra kostym och ännu dyrare klockor. Som vanligt, jag är yngst. Jag är inte en av dem. Jag vill inte bli en av dem. Jag är den jag alltid varit och den jag vill bli, men jag är nöjd. Jag ler jag med. Hjärtat klappar i en glad takt. På bordet två mappar med massa papper. Jag sätter mig, låter känslan sjunka, låter stämningen berusa mig. Ta fram telefonen, 15 SMS väntar. Alla vänner, alla har skickat. Ärligt saknar ett från Skåne men det har jag längst inne i hjärtat. Har svårt att tro att det händer, men det är sant.

Ta fram plånboken, öppnar den och plockar lappen som ligger vid mapparna. Bredvid min mapp. Alla sätter sig och de säger några ord. De ber mig att säga några ord. Och jag meddelar att jag pratar efter själva ceremonin eller ritual, eller process, eller idioti. Öppna mappar och det börjas att skrivas på. Sammanlagt 112 sidor som ska skrivas på. Gubben har en Mont Blanc i guld. Jag, jag har en vanlig penna som står reklam på. Jag är definitivt inte en av dem, och jag är minst 20 år yngre. Jag har ingen slips, men jag ler mer och ärligare än alla dessa. Vi skriver på och medan vi gör det så kommer ett par champagne flaskor. Vi är klara och innan drickan öppnas så ska jag säga några ord. Jag måste hålla tårarna på plats. Så jäkla många känslor. Bilderna flyger förbi i huvudet. Väskan med lite kläder, räkningar, tågresan och så många andra. Blundar en stund, ler, och tänker på Skåne. Det är värt. Jag står och tar fram papper. Minns inte riktigt vad jag säger men ungefär säger jag så här.

”Denna lapp har varit i min plånbok i två år. Det skrevs på en tågresa till Stockholm. På den finns två saker, den ena är namnet på ert företag, den andra är 2010. Detta var det målet jag satt mig på den resan, en resa som förändrade mitt liv. Idag, uppfylls en dröm, den som många tycker var en omöjlig dröm. Men allt är påskrivet nu. Ett år innan jag hade tänkt mig. På samma sätt som den resan inte förändrade mig som person utan bara omständigheterna, så förändras inte nu vem jag är men uppenbarligen mina omständigheter. Jag hoppas att samma krafter och energi jag har lagt på detta kommer att finnas kvar i att förverkliga vartenda ord i detta avtal. Skål”

Alla ville se lappen. Alla blev förvånade. Alla ville ge beröm. Jag behöver inte beröm. Jag drack och tog mig därifrån. Ville ta en promenad till kontoret. Ville njuta av min känsla. Ville ringa, men hade lovat mig att respektera tystnad. Men alla ni var med mig. Skåne, älskade Skåne, var med mig. För Skåne har varit den som har gjort detta möjligt i allra högsta grad de senaste månaderna.

Och ja, jag grät under promenaden, som om luften gick ur mig. Alla bilder, alla svårigheter. Allt var liksom borta, långt bak i tiden. Då bestämde jag mig för att starta den nya bloggen. Det var passande ur många sammanhang.

Fredags kväll gick åt att smaka på känslan. Att låta den styra mina tankar. Så mycket som gick igenom skallen. Så mycket. Och här vill jag tacka var och en av er. Frö allt ni har gjort. Frö dem där 1500 kronor jag fick låna för kläder. För de där samtalen. För alla den tiden. För att ni alltid har varit mina vänner. Riktiga vänner.

Kanske är jag koko. Kanske det. Kanske är jag naiv. Kanske det. Men jag är den jag alltid varit, och jag har alltid haft massa tur i mitt liv. Har alltid haft massa goda vänner. Och nu när jag tittar tillbaka så ser jag att jag inte har några fiender, inga lik som jag lämnat bakom mig. Och bara en massa människor att tacka för massa saker.

Så här och nu vill jag tacka er. Och här och nu vill jag tacka en person, som kansek utan att veta har tagit det bästa ur mig under de senaste månaderna och som jag faktiskt har mycket att tacka för. Jag hoppas få höra den rösten igen, även om det är en 9:a i hårfärg som har sabbat dagen.

Tack!

Det var två själar i en enda hand

Det var så roligt de dansar glatt

Livet ju lekte i ett vattenfall

De delar mycket, de delar allt

Mitt i den dansen, kom gammal lukt

Från gammal stad, av gammal ost

Doften förvirrar, det var så starkt

Den ena själen, ensam i ett vattenfall.

Den satt tålmodigt, väntar på svar

Ljudet av tystnad, en vacker hand

Så många tankar, mörkrets nyans

Vill inte störa, sjunger på stan

Jag har sett ljuset, jag såg det här

Jag såg en längtan, jag såg en hand

Det var ditt hjärta, som sjöng full hals

Ta dig ur mörkret, räcker en hand

Finns inte där, jag finns ju här

Med samma hjärta, med samma hand

Kanske klokare, kanske med glans

Här är mitt hjärta, här är min hand

Som du ju ler, så vill jag se

Som du skrattar, så vill jag le

Som du har längtat, längtar jag med

Det är samma hand, hjärtat som ler.